Vad vill ni att jag ska skriva om?

Hej..

Jo, här har ni en sak jag skrev igår:

De rycker i mitt hår. Hårt.
Jag skriker av smärta då de börjar skära upp mina kinder.

De skrattar.
Snart kan jag inte hålla ögonen öppna eftersom blodet från min såriga panna strömmar ner.
Nu känner jag inte mina fingrar längre, om jag har några.
Jag blundar för blodet rinner ner i ögonen.
Någon slår mig i magen, jag tappar luft.
Jag gråter.

De skrattar.
Om misshandel aldrig hade uppfunnits.
De ristar nått i mitt ben.
Varför jag?
De skrattar.
Jag svimmar.
Nästa gång jag öppnar ögonen är som död.
De ska få igen.

Natten efter kan man höra plågade skrik från slakteriet.
Och ett skadeglatt skratt, från en tjej som inte kan vara äldre än 7.
Med sin halva närvaro så lyckas hon fixa de två männens liv.

Även om hon är död.

Nu. Varje natt vid tolvtiden, om man lyssnar riktigt riktigt noga, så kan man höra hennes skratt och hur en såg går igång. Då någons liv slutar.

Så..? Vad tyckte ni?

Tyvärr måste jag åka nu..

SES!

Hej.

Jag tänker sluta med den novelln jag skrev här på bloggen, så ja..
Tror jag ska börj apå ngn ny, såsmåningom...

Jag är sååå ledsen att jag inte har laggt upp nått inlägg...

Just nu har jag ont i magen så ska bara säga att jag uppskattar att det är NÅGON som tittar på min blogg...

Kram på dig som läser// Kissen! ♥

Hej :3

Jag har tänkt ändra novellensnamn till bara "Trust"  :3
-------------------------------------------------------------------------------

Jag gick upp tidigt, gjorde mig två mackor med ost. Tvättade ansiktet och gick till skolan. Såklart så klädde jag ju på mig o borstade tänderna innan jag stack. När jag fram till skolan så var klockan kanske halv 8, skolan börjar kl 8:10 så jag gick till mitt skåp. Tur hade jag också eftersom ingen ”Grownser” var i skolan såhär dags. Jag packade in mina saker i skåpet och gled ner så jag satt på golvet, jag tror jag slumrade till en stund. Nästa gång jag öppnade ögonen blev jag nästan lite rädd eftersom det kom böcker nerfallande mitt framför näsan på mig. Jag började plocka upp dem och såg en mörkblå bok med vit text på. Jag samlade ihop alla böcker och när jag skulle resa mig igen så möttes min blick av en tjej, hon satt på huk framför mig. Hon var vacker.

Han var snygg. Han mötte min blick och jag var helt som förlorad, en lite läskig och underbar känsla. Jag vände bort ansiktet och rodnade. Vi reste oss upp och han la mina böcker i min famn. ”Hej” sade jag helt frånvarade. ”Hej” sade han lika frånvarande, om inte mer. ”Jordan” ”Nicole” jag log, han log. ”Jag tror inte jag har träffat nån som heter Jordan” sade jag lite blygt. ”Inte jag heller. Eller nej. Haha jag menar att jag tror inte att jag har träffat nån som heter Nicole” Sade han med ett leende. Jag blev glad, den känslan är sällsynt för mig, lycka.

Hon var fin.

Ingen kommentar.. väntar...  xD

 Men, lite frågor till er här:

1. Vad ska ni göra i sommar?

2. Favorit bok?

3. Favorit film?

4. Gillar ni övernaturliga saker?

5. Hur gammla är ni?

Ni behöver inte svara men jag ville göra ett lite anorlunda inlägg en innan xD

Aja, vill ni att jag ska fortsätta skriva på min novell?
Vet att jag inte borde fråga det hela tiden, får vara glad att ni kikar in iaf :D
Men det är ju kul att få kommentarer xD

Har ni några ideer? Jag tar gärna imot dem ;)

Kramis kramis// Kissen! ♥

Efter skolan skulle jag hem, men jag trivdes inte där heller så jag bestämde mig för att gå till biblioteket.
Jag mindes en sommar när mamma och jag satt här inne och läste böcker. En dag sa hon någonting jag inte kunde förstå: ”Dina medmänniskor kanske inte är de du tror att de är, inte ens dina fiender är vad du tror de är. Respektera andra så kommer de såsmåningom respektera dig.”
Jag minns att jag frågade vad hon menade men hon sa att jag skulle förstå när jag blivit äldre. Nu är jag ”äldre” men jag vet fortfarande inte vad hon menar.

Mamma.

 Jag har inte tänkt på henne såhär sedan bil olyckan då hon lades in på sjukhus och fick komma hem, då hon en natt låg i min säng och jag vaknade med en stendöd mamma bredvid mig. Jag rös och gick bort till de hyllorna med de mest slitna böckerna, en del hade ryggarna lossnat på eller så hade framsidan blivit skadad. Här brukade jag hitta de mest underligaste böckerna, men de var oftast de bästa. Jag gick med handen utsträckt mot böckerna och lät handen nudda alla böckerna tills jag stannade och tog i en bok. Den hade sätt sina bättre dagar, men det var någonting med den som fick mig att känna mig hemma på något konstigt vänster. Framsidan var mörk, den gick nästan i lite blått, och med vit text stod det ”Only Trust” .
Jag tog boken och gick för att låna den, tjejen bakom disken hade illrött läppstift och grön ögonskugga, det var avskyvärt. Hon var ganska kort oh knubbig och såg trött ut. Hon hade svart hår med gröna slingor, det passade henne.

Jonna och Erica var de första som kom och mötte mig när jag kom klampande innanför dörren. Jag snörade av mig skorna och lyfte bort Erica från mitt ben. Jag gick in på mitt rum, tog upp ”Trust” och började läsa på det 9:onde kapitlet, det var min favoritbok. Mamma hade gett den till mig när jag var mindre. Jag hoppade högt när Smörblomma hoppade upp på mig. Smörblomma var familjens hemska katt, han var ful och han gillade mig inte. ”Försvinn härri från kattskrälle!” sa jag med låg röst för att inte Ebba skulle höra, han rörde sig inte ur fläcken, jag sparkade till honom så han var tvungen att hoppa ned på golvet. Ebba kom inrusande och ropade på Smörblomma, han hoppade spinnande upp i hennes famn och hon vände och gick ut. Jag stängde dörren efter henne och återvände till min bok.

Jag låg kvar i sängen länge efter tolv, då jag gick upp, till min förtjusning så hade pappa gett sig iväg med sitt kompisgäng. Jag började bre några mackor och när jag var klar så ringde telefonen. Jag tvekade en stund innan jag sakta lyfte luren och svarade. ”Hej”
”Hej, jag heter Clear och jobbar… Asch, sak samma. Minns du mig?” Jag teg och hon fortsatte ”Vi gick mellanstadiet tillsammans..” ”Vem Clear?” Hon suckade lite glatt och sade” Clear med det långa håret!” ”Ååh! Clear! DEN Clear! Varför sa du inte bara det, Puff?” ”Snälla kalla mig inte det..” ”Varför inte det?” ”Jo, det var ju sååå läänge sen, Piff” Vi började skratta lite, sen började hon prata, fast med en lite allvarligare och lite ber bestämd röst ”Tobbe har åkt fast, igen. Och skulle inte du vara så jätte mega snäll som bara Piff kan vaara?” ”Nej” sa jag bara. ”Men snällaaa… Piff” ”Nej sa jag! Jag har slutat md sånt!” Och nu minns jag varför vi inte är kompisar längre. Jag slängde på luren och tog upp en ost och skink macka. Hon hade inte förändrats, hon var lika j*vla dum i huvudet som alla andra. Jag tog ett djupt andetag och tittade på mitt sår jag hade på armen, det hade börjat vara.

Jag vaknade av att Erica drog mig i mina pyjamasbyxor, jag stod i vardagsrummet och kastade kuddar. Jag hade gått i sömnen.
” Jag vaknade av att du skrek sen hörde jag hur någon gick upp och förbi min dörr, sen hur någon var här inne o höll på.” Sade hon när hon såg att jag var vaken. ”Skrek?” ”Ja, det var ett hemskt skrik, ett plågat och ledset skrik.” Hon tittade lite oroligt på mig. ”Jag pratade nog bara i sömnen. Gå och somna om nu, klockan är två” Hon tassade bort till sitt rum och stängde dörren försiktigt bakom sig, sådär sakta och varsamt.
När jag gick bort till mitt rum så kände jag mig varm, jag svettades. Jag bytte snabbt lakan och när jag skulle somna om igen så kom jag på vad jag hade drömt om. Spöken.
---------------
Bra/dåligt? MINSTEN komentar för att jag ska fortsätta :)

Okej, Hej! ;)

Jag lägger upp nästa del om två, ja, TVÅ!! Komenterar. Det är väl inte så mkt begärt? Snälla.. två komentarer från två olkia personer..
Kan ni göra det frö mig? ;)

Jag kmr vänta tills jag får de komentarerna ;)

Lycka till// Kissen! ♥

Ja, jag kanske kmr sluta skriva på min novell, sluta med denna blogg överhuvud taget, ingen bryr ju sig att ta tid och faktiskt läsa vad jag skrievr i min novell... Ingen komenterar eller frågar. Det är faktiskt inte så lätt dethär. Jag är 13, har fullt upp med skola och saker. Min mormor är sjuk och hon tror att hon snart kmr dö, hon säger det på olika sätt hela tiden ex " Vet du vad min högsta önskan är? Vet du vad min ällra, allra högsta önskan är? Det är att få se dig ta studenten". Och med det menar hon ju att hon kanske inte kmr att leva så länge. Jag började gråta hos skolsköterskan över det. Jag skulle faktiskt behöva lite hjälp o stöd, veta att jag gör någonting bra. Jag brukar ofta känna att jag inte är bra, jag räcker inte till eller att jag inte är fin. Jag till och med blir helt utom mig av glädje äneven om komentaren är kritiserande på ett bra sätt. Så snälla, snälla, finns det ingen där i världen som vill läsa en tjejs nybörjar texter? Jag gör vadsomhelst för att ni ska läsa och komentera. Har ni inga goda hjärtan som kan ge mig lite glädje för en gångs skull? För mig finns det inget bättre än att känna att jag har gjort något bra, iaf lite bra. Om jag får "A" på ett prov blir jag inte glad fören någon säger att det är bra. Så, snälla lilla du säg vad du tycker. Det betyder så sjukt mkt. Bara ett litet "Hej, fint du skriver men det skulle vara bättre om du visade vad Jordan kännde" Eller vad som hälst, snälla.. Jag behöver er, den lilla komentaren, den lilla extra sidvisningen. Det betyder så obegripligt mkt för mig. Så oförklarligt mkt. En liten komentar skulle göra min dag. Snälla.. jag behöver er...