Ja, jag kanske kmr sluta skriva på min novell, sluta med denna blogg överhuvud taget, ingen bryr ju sig att ta tid och faktiskt läsa vad jag skrievr i min novell... Ingen komenterar eller frågar. Det är faktiskt inte så lätt dethär. Jag är 13, har fullt upp med skola och saker. Min mormor är sjuk och hon tror att hon snart kmr dö, hon säger det på olika sätt hela tiden ex " Vet du vad min högsta önskan är? Vet du vad min ällra, allra högsta önskan är? Det är att få se dig ta studenten". Och med det menar hon ju att hon kanske inte kmr att leva så länge. Jag började gråta hos skolsköterskan över det. Jag skulle faktiskt behöva lite hjälp o stöd, veta att jag gör någonting bra. Jag brukar ofta känna att jag inte är bra, jag räcker inte till eller att jag inte är fin. Jag till och med blir helt utom mig av glädje äneven om komentaren är kritiserande på ett bra sätt. Så snälla, snälla, finns det ingen där i världen som vill läsa en tjejs nybörjar texter? Jag gör vadsomhelst för att ni ska läsa och komentera. Har ni inga goda hjärtan som kan ge mig lite glädje för en gångs skull? För mig finns det inget bättre än att känna att jag har gjort något bra, iaf lite bra. Om jag får "A" på ett prov blir jag inte glad fören någon säger att det är bra. Så, snälla lilla du säg vad du tycker. Det betyder så sjukt mkt. Bara ett litet "Hej, fint du skriver men det skulle vara bättre om du visade vad Jordan kännde" Eller vad som hälst, snälla.. Jag behöver er, den lilla komentaren, den lilla extra sidvisningen. Det betyder så obegripligt mkt för mig. Så oförklarligt mkt. En liten komentar skulle göra min dag. Snälla.. jag behöver er...

Tjoo!

Förlåt för att jag inte har skrivit nåonting.. Jag har haft det lite körigt... :/
Jag vet att min novell ine är speciellt bra... Så jag tar gärna imot kritik, men skulle vara kul om någon skulle kunna ge mig några tips och så :) Eller är det för mycket begärt? :(
Men här kmr en ny del...
--------------------------------
På väg till skolan morgonen därpå så tog jag en genväg för att den vanliga vägen är så…Otrevlig. Men istället så mötte jag ”Grownses” som är skolans ”tuffingar”. De började putta lite på mig och säga saker som: ”Ååh! Akta spö-hö-hö-kerna kommer!” eller”Min mormor är död, känner du henne, kanske?” Såklart blir jag ju sur och en av dem var smutsig på händerna så när han puttade mig så blev jag brun. Jag klarade inte av deras retande komentarer så jag sprang iväg till skolan istället. Som vanligt hade någon ritat ett spöke på mitt skåp med en svart spritpenna, de hade till och med lagt till mig i hörnet. Tjock och ful stod jag där, men jag log eftersom de hade ingen aning om vad som försegår, ingen aning alls.

Skolan är hemsk eftersom ingen ”ser” mig, ingen pratar med mig, ingen.
Jo, förutom Tyson, en liten nörd som alltid snyter sig. Han kan komma fram till mig och bara glo på mig som om jag vore en fucking alien. Då brukar jag fråga vad han vill med en så oentusiastisk röst som möjligt, då brukar han bara springa iväg.
Om jag ändå hade en vän, bara för att jag är ovanlig, eller ”konstig” och ”knäpp” som de säger, så betyder det inte att jag inte har några känslor. Jag såg att det droppade en tår ner på min sko, en enda ensam liten tår. Såklart blir jag arg och tar fram min penna och börjar att riva mig själv.
Jag suckar, öppnar mitt skåp och tar fram de slitna engelska böckerna och går till lektionen.
------------------------
Kort del, men det är mitt i natten.
Det är i Nicols och Jordans perspektiv ;) (påminner bara om färgerna)

Kram och hoppas ni fortsätter att läsa// Kissen! ♥

Eftersom pappa stack när mamma var gravid och
mamma dog i lungcancer så bor jag hos min fosterfamilj och har gjort i snart
7år. Men de lyssnar inte, de förstår inte, de vill inte ens höra vad jag
försöker förklara. Det är dötrist här, de har tre små ungar som springer runt
hela tiden, de är en precis vanlig familj som bor i ett lika tråkigt och vanligt
hus på en helt jävla normal gata med så jävligt, vanligt normala grannar. Det
tar kol på mig att ingen förstår, att ingen lyssnar, inte ens deras grannes
spöke vill lyssna, han bara gör kalsongryck på mig och skrattar. Ingen förstår,
jag är själv, ingen kommer någonsin att förstå, jag är helt ensam.
------------------------------------
Väldigt förlåt för ett superkort inlägg, ska nämligen på hajk nu, kmr inte kunna blogga på ett tag x(
Och nu var det Jordan som det handlade om x)
Vad tycker ni? Komentera duktigt, då blir det snart nästa del ;)

..göra så att när jag vet att lite fler har kikat denna blogg och komenterat kmr nästa del ut.
Alltså, KOMENTERA!! snällaaaa :3
Så, om ni inte komenterar eller så kommer det att stå still på denna blog :(
Och det vill jag inte :''(

Hej hej// Kissen! ♥

Only if you trust me, once, just once

Jag kände hur de kollade på mig, de var överallt. Jag kunde inte komma ifrån
dem, hur jag än försökte så kunde jag inte, inte bli fri..

Jag höll rakbladet hårt i handen. Önskan att få begrava dess vassa blad i min hud
var olidlig. Jag stod inne på den lilla toaletten och kollade mig i spegeln
ovanför handfatet. Eftersom alla säger att jag är ful, tjock och knubbig så tror jag på det. Jag kollade
mig i spegeln igen, jag tittade rakt in i ett par mörkbruna ögon. Jag försökte
le, men det slutade med att jag tryckte rakbladet rakt in i armen.
Det var en härlig känsla, en bifriande känsla. Att se hur blodet droppade ner i
handfatet för att åkta ner i avloppet och förena sig med vattnet i rören var
härligt. Jag log.

Pappa knackade argt på dörren och ropade: ”Kom ut nu! Du kan inte stanna där hela
dagen!” Jag svarade bittert: ”Mitt liv, jag bestämmer!” Till och med pappa ogillade
mig, han hade slagit mig en gång och jag tänker aldrig förlåta honom, ALDRIG!
Jag torkade av mig med lite toapapper och spolade ner det i toan. Problemet var
att pappa skulle märka att jag hade skurit mig om jag bara gick ut såhär, så
jag tog min tjocktröja på mig. Men blodet ville inte sluta rinna så det kletade
sig under tröjan. Pappa stod i hallen och pratade med någon, så jag gick till
tv-rummet, sade hej till farmor som satt i soffan och tittade på ett
matlagningsprogram. Jag satte mig ner i andra änden i soffan och började tänka
lite. Tur att farmor, Magda, inte var som
pappa för han lyssnade inte på mig, han trodde inte på mig, han förstår inte,
han vill inte ens höra vad jag försökte förklara. Men farmor, Ja, Magda kunde
jag sitta och prata med i timtal och det kunde var rätt så kul ibland, tills
pappa kommer och förstör allt. Med ljudet av dörren som stängdes med en
smäll kom pappa in i rummet. Han sa inget, bara stod och stirrade på mig, det
var obehagligt så jag ställde mig upp och gick därifrån samtidigt som jag med
min retligaste röst sa: ”Akta dig så inte Magda biter dig!”
----------------------------------------------------------------------------
Vad tyckte ni? Bra/dåligt?
Glöm inte att Nicole är svart, Jordan är blå och att bårda är grön ;)
Idag skrev jag inget i Jordans perspektiv men det kmr nästa gång ;)

Tjena!

Ja, här kmr två bilder på hur jag har tänkt mig Nicole och Jordan, inte exakt eftersom de inte ser ut som människor, men typ ;)

                       Nicole!                                    Jordan!

   

Always Trust Yourself// Kissen! ♥

Tjena!

Ja, snart kmr första delen i Novellen :D
Lite info som är bra att veta:
1. Jag kmr skriva i tre perspektiv:
a) Första perspektivet skriver jag om: Nicole
b) Andra perspektivet är: Jordan
c) Tredje perspektivet skriver jag som: Båda två

Som ni kanske så så står Nicole och Jordan i olika färger, det är för att när jag skriver i Nicole's perspektiv är det svart och i Jordan's perspektiv är det blått och när det handlar om båda så är det grönt. :)
Hoppas ni kmr ihåg det ;P

Kramis// Kissen! ♥

Hej!

Förlåt för dålig upp. händer mkt just nu.
Idag hände det nått med min data så jag kan inte skriva första delen idag men ni får vara glada att jag skrier iaf :3

Jag har skapat en tredje blogg där jag kmr skriva Hogwarts noveller, tjecka den om du vill läsa sådana noveller xD
Länk kmr snart x3

Hrmm... Nu ska jag gå o lägga mig men jag lovar att första delen snart kmr ut här, annas...!

Always trust yourself// Kissen! ♥