Hej :3

Jag har tänkt ändra novellensnamn till bara "Trust"  :3
-------------------------------------------------------------------------------

Jag gick upp tidigt, gjorde mig två mackor med ost. Tvättade ansiktet och gick till skolan. Såklart så klädde jag ju på mig o borstade tänderna innan jag stack. När jag fram till skolan så var klockan kanske halv 8, skolan börjar kl 8:10 så jag gick till mitt skåp. Tur hade jag också eftersom ingen ”Grownser” var i skolan såhär dags. Jag packade in mina saker i skåpet och gled ner så jag satt på golvet, jag tror jag slumrade till en stund. Nästa gång jag öppnade ögonen blev jag nästan lite rädd eftersom det kom böcker nerfallande mitt framför näsan på mig. Jag började plocka upp dem och såg en mörkblå bok med vit text på. Jag samlade ihop alla böcker och när jag skulle resa mig igen så möttes min blick av en tjej, hon satt på huk framför mig. Hon var vacker.

Han var snygg. Han mötte min blick och jag var helt som förlorad, en lite läskig och underbar känsla. Jag vände bort ansiktet och rodnade. Vi reste oss upp och han la mina böcker i min famn. ”Hej” sade jag helt frånvarade. ”Hej” sade han lika frånvarande, om inte mer. ”Jordan” ”Nicole” jag log, han log. ”Jag tror inte jag har träffat nån som heter Jordan” sade jag lite blygt. ”Inte jag heller. Eller nej. Haha jag menar att jag tror inte att jag har träffat nån som heter Nicole” Sade han med ett leende. Jag blev glad, den känslan är sällsynt för mig, lycka.

Hon var fin.

Efter skolan skulle jag hem, men jag trivdes inte där heller så jag bestämde mig för att gå till biblioteket.
Jag mindes en sommar när mamma och jag satt här inne och läste böcker. En dag sa hon någonting jag inte kunde förstå: ”Dina medmänniskor kanske inte är de du tror att de är, inte ens dina fiender är vad du tror de är. Respektera andra så kommer de såsmåningom respektera dig.”
Jag minns att jag frågade vad hon menade men hon sa att jag skulle förstå när jag blivit äldre. Nu är jag ”äldre” men jag vet fortfarande inte vad hon menar.

Mamma.

 Jag har inte tänkt på henne såhär sedan bil olyckan då hon lades in på sjukhus och fick komma hem, då hon en natt låg i min säng och jag vaknade med en stendöd mamma bredvid mig. Jag rös och gick bort till de hyllorna med de mest slitna böckerna, en del hade ryggarna lossnat på eller så hade framsidan blivit skadad. Här brukade jag hitta de mest underligaste böckerna, men de var oftast de bästa. Jag gick med handen utsträckt mot böckerna och lät handen nudda alla böckerna tills jag stannade och tog i en bok. Den hade sätt sina bättre dagar, men det var någonting med den som fick mig att känna mig hemma på något konstigt vänster. Framsidan var mörk, den gick nästan i lite blått, och med vit text stod det ”Only Trust” .
Jag tog boken och gick för att låna den, tjejen bakom disken hade illrött läppstift och grön ögonskugga, det var avskyvärt. Hon var ganska kort oh knubbig och såg trött ut. Hon hade svart hår med gröna slingor, det passade henne.

Jonna och Erica var de första som kom och mötte mig när jag kom klampande innanför dörren. Jag snörade av mig skorna och lyfte bort Erica från mitt ben. Jag gick in på mitt rum, tog upp ”Trust” och började läsa på det 9:onde kapitlet, det var min favoritbok. Mamma hade gett den till mig när jag var mindre. Jag hoppade högt när Smörblomma hoppade upp på mig. Smörblomma var familjens hemska katt, han var ful och han gillade mig inte. ”Försvinn härri från kattskrälle!” sa jag med låg röst för att inte Ebba skulle höra, han rörde sig inte ur fläcken, jag sparkade till honom så han var tvungen att hoppa ned på golvet. Ebba kom inrusande och ropade på Smörblomma, han hoppade spinnande upp i hennes famn och hon vände och gick ut. Jag stängde dörren efter henne och återvände till min bok.

Jag låg kvar i sängen länge efter tolv, då jag gick upp, till min förtjusning så hade pappa gett sig iväg med sitt kompisgäng. Jag började bre några mackor och när jag var klar så ringde telefonen. Jag tvekade en stund innan jag sakta lyfte luren och svarade. ”Hej”
”Hej, jag heter Clear och jobbar… Asch, sak samma. Minns du mig?” Jag teg och hon fortsatte ”Vi gick mellanstadiet tillsammans..” ”Vem Clear?” Hon suckade lite glatt och sade” Clear med det långa håret!” ”Ååh! Clear! DEN Clear! Varför sa du inte bara det, Puff?” ”Snälla kalla mig inte det..” ”Varför inte det?” ”Jo, det var ju sååå läänge sen, Piff” Vi började skratta lite, sen började hon prata, fast med en lite allvarligare och lite ber bestämd röst ”Tobbe har åkt fast, igen. Och skulle inte du vara så jätte mega snäll som bara Piff kan vaara?” ”Nej” sa jag bara. ”Men snällaaa… Piff” ”Nej sa jag! Jag har slutat md sånt!” Och nu minns jag varför vi inte är kompisar längre. Jag slängde på luren och tog upp en ost och skink macka. Hon hade inte förändrats, hon var lika j*vla dum i huvudet som alla andra. Jag tog ett djupt andetag och tittade på mitt sår jag hade på armen, det hade börjat vara.

Jag vaknade av att Erica drog mig i mina pyjamasbyxor, jag stod i vardagsrummet och kastade kuddar. Jag hade gått i sömnen.
” Jag vaknade av att du skrek sen hörde jag hur någon gick upp och förbi min dörr, sen hur någon var här inne o höll på.” Sade hon när hon såg att jag var vaken. ”Skrek?” ”Ja, det var ett hemskt skrik, ett plågat och ledset skrik.” Hon tittade lite oroligt på mig. ”Jag pratade nog bara i sömnen. Gå och somna om nu, klockan är två” Hon tassade bort till sitt rum och stängde dörren försiktigt bakom sig, sådär sakta och varsamt.
När jag gick bort till mitt rum så kände jag mig varm, jag svettades. Jag bytte snabbt lakan och när jag skulle somna om igen så kom jag på vad jag hade drömt om. Spöken.
---------------
Bra/dåligt? MINSTEN komentar för att jag ska fortsätta :)

Tjoo!

Förlåt för att jag inte har skrivit nåonting.. Jag har haft det lite körigt... :/
Jag vet att min novell ine är speciellt bra... Så jag tar gärna imot kritik, men skulle vara kul om någon skulle kunna ge mig några tips och så :) Eller är det för mycket begärt? :(
Men här kmr en ny del...
--------------------------------
På väg till skolan morgonen därpå så tog jag en genväg för att den vanliga vägen är så…Otrevlig. Men istället så mötte jag ”Grownses” som är skolans ”tuffingar”. De började putta lite på mig och säga saker som: ”Ååh! Akta spö-hö-hö-kerna kommer!” eller”Min mormor är död, känner du henne, kanske?” Såklart blir jag ju sur och en av dem var smutsig på händerna så när han puttade mig så blev jag brun. Jag klarade inte av deras retande komentarer så jag sprang iväg till skolan istället. Som vanligt hade någon ritat ett spöke på mitt skåp med en svart spritpenna, de hade till och med lagt till mig i hörnet. Tjock och ful stod jag där, men jag log eftersom de hade ingen aning om vad som försegår, ingen aning alls.

Skolan är hemsk eftersom ingen ”ser” mig, ingen pratar med mig, ingen.
Jo, förutom Tyson, en liten nörd som alltid snyter sig. Han kan komma fram till mig och bara glo på mig som om jag vore en fucking alien. Då brukar jag fråga vad han vill med en så oentusiastisk röst som möjligt, då brukar han bara springa iväg.
Om jag ändå hade en vän, bara för att jag är ovanlig, eller ”konstig” och ”knäpp” som de säger, så betyder det inte att jag inte har några känslor. Jag såg att det droppade en tår ner på min sko, en enda ensam liten tår. Såklart blir jag arg och tar fram min penna och börjar att riva mig själv.
Jag suckar, öppnar mitt skåp och tar fram de slitna engelska böckerna och går till lektionen.
------------------------
Kort del, men det är mitt i natten.
Det är i Nicols och Jordans perspektiv ;) (påminner bara om färgerna)

Kram och hoppas ni fortsätter att läsa// Kissen! ♥

Eftersom pappa stack när mamma var gravid och
mamma dog i lungcancer så bor jag hos min fosterfamilj och har gjort i snart
7år. Men de lyssnar inte, de förstår inte, de vill inte ens höra vad jag
försöker förklara. Det är dötrist här, de har tre små ungar som springer runt
hela tiden, de är en precis vanlig familj som bor i ett lika tråkigt och vanligt
hus på en helt jävla normal gata med så jävligt, vanligt normala grannar. Det
tar kol på mig att ingen förstår, att ingen lyssnar, inte ens deras grannes
spöke vill lyssna, han bara gör kalsongryck på mig och skrattar. Ingen förstår,
jag är själv, ingen kommer någonsin att förstå, jag är helt ensam.
------------------------------------
Väldigt förlåt för ett superkort inlägg, ska nämligen på hajk nu, kmr inte kunna blogga på ett tag x(
Och nu var det Jordan som det handlade om x)
Vad tycker ni? Komentera duktigt, då blir det snart nästa del ;)

Only if you trust me, once, just once

Jag kände hur de kollade på mig, de var överallt. Jag kunde inte komma ifrån
dem, hur jag än försökte så kunde jag inte, inte bli fri..

Jag höll rakbladet hårt i handen. Önskan att få begrava dess vassa blad i min hud
var olidlig. Jag stod inne på den lilla toaletten och kollade mig i spegeln
ovanför handfatet. Eftersom alla säger att jag är ful, tjock och knubbig så tror jag på det. Jag kollade
mig i spegeln igen, jag tittade rakt in i ett par mörkbruna ögon. Jag försökte
le, men det slutade med att jag tryckte rakbladet rakt in i armen.
Det var en härlig känsla, en bifriande känsla. Att se hur blodet droppade ner i
handfatet för att åkta ner i avloppet och förena sig med vattnet i rören var
härligt. Jag log.

Pappa knackade argt på dörren och ropade: ”Kom ut nu! Du kan inte stanna där hela
dagen!” Jag svarade bittert: ”Mitt liv, jag bestämmer!” Till och med pappa ogillade
mig, han hade slagit mig en gång och jag tänker aldrig förlåta honom, ALDRIG!
Jag torkade av mig med lite toapapper och spolade ner det i toan. Problemet var
att pappa skulle märka att jag hade skurit mig om jag bara gick ut såhär, så
jag tog min tjocktröja på mig. Men blodet ville inte sluta rinna så det kletade
sig under tröjan. Pappa stod i hallen och pratade med någon, så jag gick till
tv-rummet, sade hej till farmor som satt i soffan och tittade på ett
matlagningsprogram. Jag satte mig ner i andra änden i soffan och började tänka
lite. Tur att farmor, Magda, inte var som
pappa för han lyssnade inte på mig, han trodde inte på mig, han förstår inte,
han vill inte ens höra vad jag försökte förklara. Men farmor, Ja, Magda kunde
jag sitta och prata med i timtal och det kunde var rätt så kul ibland, tills
pappa kommer och förstör allt. Med ljudet av dörren som stängdes med en
smäll kom pappa in i rummet. Han sa inget, bara stod och stirrade på mig, det
var obehagligt så jag ställde mig upp och gick därifrån samtidigt som jag med
min retligaste röst sa: ”Akta dig så inte Magda biter dig!”
----------------------------------------------------------------------------
Vad tyckte ni? Bra/dåligt?
Glöm inte att Nicole är svart, Jordan är blå och att bårda är grön ;)
Idag skrev jag inget i Jordans perspektiv men det kmr nästa gång ;)

Tjena! ♥

Jag ska snart iväg så detta är det  ända lilla jag kmr skriva om novellen just nu:

Jag kände hur de kollade på mig, de var överallt. Jag
kunde inte komma ifrån dem, hur jag än försökte så kunde jag inte, inte bli
fri..